Utmed ån Assman i gränslandet mellan Småland och Västergötland ligger byn Uddebo med ett väveri som i över 100 år tillverkade möbeltyger, bland annat Lasse Åbergs välkända tunnelbanetyg. När väveriet såldes 2012 kunde sagan ha slutat i moll precis som i många andra bruksorter.
Men nya krafter och eldsjälar fyllde snart de övergivna fabrikslokalerna och ödehusen med kultur och gemensamma hållbarhetsprojekt. Billiga huspriser lockade folk från när och fjärran med drömmar om ett alternativt och hållbart landsbygdsliv.
De senaste tio åren har befolkningsutvecklingen gått spikrakt uppåt tack vare inflyttning och en smärre babyboom. I dag bor cirka 450 personer i byn som stoltserar med egen förskola.
Åsa Starrén är en av de som lockats tillbaka till hembygden och bor sedan ett tiotal år här med sina två barn. När hon var ung var tanken att bosätta sig i hemtrakterna väldigt fjärran.
– Jag ville ut och resa och se världen, men när jag kom hem upptäckte jag att världen fanns här, säger Åsa Starrén.
Hon bjuder på blåbärspaj i sin lokal i det gamla väveriet där hon syr kläder och producerar hjälpmedel till vården. Hon delar också ansvaret för byns loppisbutik.
Uddebo erbjuder fler aktiviteter än vad en mindre småstad kan uppbringa. Här finns gott om träffpunkter för kreativa verksamheter inom kultur, konst och musik. Invånarna samodlar grönsaker, delar en bilpool och håller workshops om klimat, byggnadsvård, permakultur och självförsörjning. Byn har ett stenugnsbageri och en enorm lekplats med studsmattor, skateboardramp, tennisbanor och en bybastu. Här hålls även klasser i bland annat yoga, keramik och annat pyssel.
– Det händer ju jättemycket här, ibland vet man inte vilket ställe man ska gå till. Man blir inbjuden till olika events som folk startar och alla är välkomna och får gärna vara med, det är fint tycker jag, säger Åsa Starrén.
Aktiviteterna bygger på egna initiativ, vissa invånare söker bidrag från olika fonder för att kunna genomföra sina projekt. Mitt i byn ligger Småfolkets park som byborna skapat själva när kommunen inte ville satsa på en lekplats.
– Det finns en stark samhörighet i Uddebo, en frihet, glädje och acceptans. Allt som jag vill ha. Du blir sedd, det är på gott och ont i en landsbygd, men här blir du sedd med fina ögon. Folk är nyfikna, undrar vem du är och vill veta mer om dig, säger hon.
Det alternativa bylivet är något man själv väljer att omfamna försäkrar hon.
– Jag är ju själv något av det svarta fåret, jag älskar bilar och har tre stycken. Jag hinner inte samodla heller men handlar närproducerat av bönder i trakten. Mitt kall är att göra människor glada, med färg, form och glädje, för jag kan inte rädda hela världen som mår dåligt.
Vi går en trappa ned till surdegsbageriet där vi möter fransyskan Camille Monod som lämnade Paris för att bosätta sig i västgötsk obygd. Hon kom först som volontär till en familj i trakten och bestämde sig så småningom för att bosätta sig här på heltid. Sedan i oktober driver hon bageriet med surdegsbröd och jobbar tillsammans med pizzerian.
– Det finns många möjligheter för alla här. Mycket folk som vill skapa med varandra och vara kreativa. Alla är välkomna och det är jättetrevligt, det finns en gemensamhetstanke, säger Camille Monod.
Hon beskriver sig som en urban globetrotter som sökte en mer beständig boplats och i Uddebo hittade hon det sociala liv på landet, vilket hon var rädd för att förlora genom att flytta ut på landet. Här fann hon även kärleken, sambon Agust Helgason, känd från ”Gift vid första ögonkastet”.
Hon bjuder in oss i deras tiny house i Småhusbyn, en by i byn med plats för åtta småhus. Här finns även ett allhus med kök, tvätt och badrum öppet för alla.
– Jag gillar att det är en blandning av gamla människor som har bott här hela sitt liv och nya människor och familjer som flyttat in. Vi lär oss mycket av varandra, över generationerna. Det finns en öppenhet och Uddebo är inte en ekoby med bara ekologiska människor, säger Camille Monod.
Byns huvudgata kantas av gärdesgårdar, sekelskifteshus och nybyggda skapelser. På ett av husen hänger en banderoll med budskapet: ”Gazas barn är allas barn”. Strax intill står en grafittimålad container kallad Gratislådan där man hämtar och lämnar saker för återbruk.
I ett nybyggt litet hus bor Marita Heman, en 70-årig pensionär som hittade hit tack vare sonen Jandi Hallin som bor en bit bort med sambo och tre barn. För åtta år sedan köpte de en tomt full med skräp, skrot och sot tillsammans för 2 500 kronor och Marita lät sedan frakta hit ett stomfärdigt hus på 40 kvadrat.
– Jag byggde det här huset när jag mådde som sämst och hade det tufft på jobbet. Det blev mitt andningshål, att jobba, en läkeprocess som gjorde mig hel. Jag får så mycket kärlek här, säger Marita Heman.
Hon bjuder på fika på den stora inglasade verandan bland vindruvsrankor och persikoträd. Här bor hon varannan vecka och varannan i en lägenhet i Alingsås.
– Jag har äppelträd, havtornsbuskar, vinbärsbuskar och liljor och allt. Att odla är att komma tillbaka till rötterna, känna att vi är en del av någonting så oerhört mycket större än oss själva.
Hon är med i samodlingen i byn där ett tjugotal personer delar skötsel och skörd. De får potatis, kål, lök och vitlök så att det räcker året runt.
– Det viktigaste för mig med Uddebo är min trädgård, samodlingen och mina relationer, säger hon. Det fina är mötet med människor och att jag får ut min energi här, säger hon.
Marita Heman har alltid levt alternativt, ofta kollektivt och enkelt. Hon äger en cykel och en dramaten i stället för en bil. Huset är fyllt med saker hon fått eller ärvt eller köpt begagnat. Hon spolar med disk- och duschvatten och vattnar med sköljvattnet. Tycker att det är viktigt att spara på resurserna och är med i en klimatgrupp.
– Relationer är det som har drivit mig i livet. Under lönesamtal sade jag alltid att jag inte behöver högre lön. Här vill vi inte bara prata pengar och hålla på att bygga upp och äga. Men det är inte bara en massa hippies som bor här, alla är välkomna, säger hon.
Hon får medhåll av sonen Jandi Hallin som tittar in på en fika. Han har bott här i 12 år och gått från en liten bovagn till ett större hus som han räddat från förfall. Han är uppvuxen i kollektivmiljö, har bott i både Göteborg, Norge och Indien och uppskattar omtanken han upplevt inom alternativrörelsen.
– Om någon kommer in i en kollektivmiljö och mår dåligt, så blir det ofta ett stort engagemang. Folk bryr sig, de ringer, skjutsar och ställer upp. Det uppskattar jag verkligen i den här byn, säger Jandi Hallin.
Han berättar om en god vän i byn som fick bröstcancer och tragiskt nog gick bort för något år sedan.
– Hon skrev innan i lokaltidningen att det här är en bra by att få cancer i. Det tycker jag är fint. När någon föder barn brukar vi starta en Messenger-grupp och turas om att laga mat första veckan – det är ju inte så vanligt i Sverige i dag.
Samhörigheten till trots finns varken något byalag eller bystämmor. Alla har sitt eget Uddebo. Det tror han är en av anledningarna till att byn har förutsättningar att fortsatt leva och frodas.
– Uddebo är präglat av att inte ha bara ett sätt att göra saker på utan att folk får vara som de vill. Det är ingen entitet, vi vill inte ha någon styrelse eller förening. Så länge byn får utvecklas fritt tror jag att den kommer att leva väldigt länge. Om man börjar boxa in folk så tror jag att det kommer att utesluta människor, och då blir det inte lika roligt. Det är ju så levande här, säger Jandi Hallin.
Läs mer:
